När vi gick hem från dagis idag sa Casper glatt - Mamma, när jag blir lika stor som du blir jag pappa. -Ja det hoppas jag att du blir svarar jag. -Mamma vad blir du då? -Då blir jag ju farmor. Då ser han plötsligt ledsen och hänger med huvudet och säger -mamma försvinner du då? Nej det gör jag inte, så fungerar det inte. -Men farmor är ju borta?
Hur förklarar man för en 3½ åring att man inte dör för att man blir farmor? Det rör sig så mycket i hans lilla huvud. Saker som jag tycker är alldeles för stora. Han var ju nyss min lilla, lilla bebis och nu pratar vi liv och död. Stort
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar